Stelviopasset på gravel — så känns uppfarten

Stelvio är ingen gravelklättring. Det officiella passet är asfalterat hela vägen upp — 48 numrerade kurvor, 2 758 meter över havet, det högsta asfalterade passet i de östra Alperna. Men på Trans Alp Gravel är det dag fyra, och för de flesta av våra cyklister är det etappen de tänkt mest på, långt innan de sitter på cykeln.

Vi kör den med grupper som redan har två hela etapper i benen och är väl igång med den tredje, inte med färska ben och ett startnummer. Det förändrar i stort sett allt i hur berget upplevs — från tempot du bör lägga upp, till hur mycket nedfarten egentligen kräver av dig. Här är vad du kan förvänta dig, kurva för kurva.

Stelvio i siffror

Innan du lägger en plan för dagen, här är siffrorna som faktiskt betyder något.

Toppen ligger på 2 758 meter — det högsta asfalterade bergspasset i de östra Alperna. Den klassiska uppfarten från Prato allo Stelvio på norrsidan är 25 kilometer lång, med en total höjdskillnad på 1 808 meter. Snittgradienten ligger omkring 7,4 %, men det finns partier där stigningen når upp mot 12 %.

De 48 kurvorna är numrerade och räknas ner från toppen — kurva 48 är den första du möter nerifrån, kurva 1 ligger precis under skylten. De strukturerar hela uppfarten. Utan dem skulle Stelvio bara vara en lång, enahanda backe. Med dem blir den till en serie överskådliga delar, som både benen och huvudet kan förhålla sig till.

Längs vägen passerar du Trafoi, den lilla bergsbyn ungefär en tredjedel upp, där vägen på allvar börjar vecklas ihop i kurvor.

Utsikten längs vägen är en del av anledningen till att passet är så fotograferat. Från de översta kurvorna ser du ner över hela uppfarten på en gång — kurvorna staplade på varandra ner genom en bred, U-formad dal, med Ortler-massivets snötäckta toppar rest bakom dig. Det är bilden de flesta känner igen från vykort och cykeltidningar, och den ser faktiskt ut så när du själv står där.

Stelvio är asfalt — och det är meningen

Vi döljer det inte: själva passet är landsväg, inte grus. Kommer du för en ren gravelupplevelse hela vägen upp blir du besviken — och det vore oärligt att låtsas annat.

Det Stelvio ger en gravelresa som Trans Alp är något annat. Det är dagens naturliga höjdpunkt, en plats hela veckans uppbyggnad pekar mot, och den binder samman två gravel-tunga delar av rutten: utsikten över Reschensee på förmiddagen, och skogsvägarna och de gamla bevattningsstigarna i Vinschgaudalen som väntar när ni rullar vidare mot Merano. Asfalten är slutstenen i en dag som annars handlar om grus.

På Trans Alp är Stelvio dessutom ett val, inte ett måste. Explorer-rutten tar med passet; Adventure-rutten samma dag håller sig lägre, utan Stelvio. Båda grupperna möts på samma hotell på kvällen. Det betyder att du kan ta ställning till Stelvio med färsk kunskap om hur din kropp mår den morgonen, i stället för att ha förbundit dig veckan innan.

Uppfarten från Prato allo Stelvio

Så förlöper de 25 kilometrarna, om du startar vid foten av norrsidan, i Prato allo Stelvio.

De första kilometrarna — hitta lugnet

De första sex kilometrarna stiger med omkring 300 höjdmeter, en gradient på 4–5 %. Det är inte hårt, och det är precis problemet: många kör ut i för högt tempo här, eftersom benen fortfarande känns färska.

Spara något. Stelvio är 25 kilometer, inte sex, och de sista timmarna ställer andra krav än de första minuterna. Morgonluften vid Prato är typiskt sval, inte kall, med en tunn dimma som lättar när solen når dalen. Landskapet skiftar redan här från dalbotten till egentligt berg.

Mitten — förbi Trafoi

Från omkring kilometer sex stiger gradienten till 6–7 % i snitt, med korta partier på 8–9 %. Här ligger Trafoi, den lilla bergsbyn, där vägen börjar vecklas i de första riktiga kurvorna.

Enstaka grusvägar och stigar grenar av från huvudvägen kring Trafoi — rester av det äldre vägnätet som binder samman Vinschgaudalen. Cyklar du med guide pekar de ibland ut dem längs vägen, som en påminnelse om att asfalten bara är en del av dagen.

Vid kilometer 15 är du på omkring 1 800–1 900 meters höjd. Luften börjar märkas. Inte alarmerande, bara tydligt — pulsen ligger högre än den skulle vid samma ansträngning i lågland.

De sista kilometrarna — kurva efter kurva

De sista tio kilometrarna är där Stelvio blir det den är berömd för. Gradienten stiger inte kraftigt mer — fortfarande omkring 7–8 % — men höjden gör sig gällande på allvar, och tempot sjunker naturligt. Det gäller alla.

Kurvorna kommer tätare nu. Var och en avslöjar de nästa tre–fyra, staplade uppför bergssidan som en asfaltorm. Moln kan hänga lägre här än i dalen, och sikten kan försämras utan förvarning — det är inte farligt, bara en del av att vara högt uppe.

De sista två kilometrarna stramar åt till omkring 9–10 %, precis när benen är som mest trötta. Och så, utan större förvarning: skylten. Passo dello Stelvio. 2 758 meter.

Toppen i sig är inte öde. Det finns ett par kiosker och kaféer, och du delar platsen med motorcyklister och landsvägscyklister som kommit upp från Bormio-sidan i söder. Det är ett bra skäl att ta en riktig paus innan nedfarten börjar — ät något, ta på varma kläder, och låt benen lugna ner sig.

De 48 kurvorna — varför de är mer än en siffra

De 48 kurvorna låter som en kuriositet, men de gör något helt konkret med hur dagen känns — både i kroppen och i huvudet.

Mentalt bryter de upp uppfarten i delar hjärnan kan överblicka. En lång, oändlig backe är svår att förhålla sig till. 48 avgränsade etapper, var och en med sitt eget lilla mål, är något annat. Många cyklister ertappar sig med att räkna ner utan att egentligen vilja det — 30, 25, 20 — och varje kurva du rundar är en liten seger, oavsett hur kort sträckan egentligen var.

Fysiskt varierar gradienten från kurva till kurva. Mitt i en kurva kan stigningen nå 10–12 %; strax efter sjunker den ofta till 5–6 %, innan den stramar åt igen mot nästa kurva. De korta, lättare partierna är inte mycket, men de räcker för att hämta andan och hitta några extra varv — en sorts paus, även om den bara varar några hundra meter.

Vädret och höjden — det du inte kan träna bort

Två saker överraskar de flesta, oavsett hur väl förberedda de är på pappret.

Det ena är temperaturfallet. Du startar kanske i 20 grader vid Prato. På toppen — även i juli eller augusti — kan det vara 10–12 grader med blåst. Efter fyra timmars ansträngning är du varm och svettig; på toppen blir du snabbt kall.

Det andra är höjden. Vid 2 758 meter är luften tunnare, och hjärtat arbetar hårdare för samma ansträngning. De flesta cyklister i god form märker det som ett lägre tak — du kan inte pressa lika hårt som vanligt — snarare än egentlig höjdsjuka, som är sällsynt under 3 000 meter.

Vädret i Alperna växlar dessutom snabbt. Molntäcke och dimma kan rulla in mot middagstid, även på en klar morgon. Det är därför vi lägger de stora etapperna tidigt — klockan 7 eller tidigare ger den bästa chansen till klart väder på toppen, och samtidigt mindre trafik på vägen längs vägen.

Nedfarten kräver lika mycket som uppfarten

Det är en missuppfattning att man bara glider ner för Stelvio när toppen är nådd. De 48 kurvorna måste tas lika precist nedåt som uppåt — bara snabbare, och med trötta ben.

Bromsarna blir varma efter en lång, sammanhängande nedfart. På en gravelcykel med mekaniska skivbromsar kan wirarna sträcka sig något under vägen, så att bromshandtaget känns mjukare än det gjorde vid start. Det är inte farligt, men det är verkligt, och det är ännu ett skäl att bromsa i god tid hellre än hårt i sista sekunden.

Kylan är lika verklig. Du har cyklat i timmar med hög puls; nu blåser vinden på toppen, och de svettiga kläderna kyls snabbt av. Vi rekommenderar alltid ett extra lager i fickan — en lätt jacka eller ett tunt långärmat plagg — bara för de första kilometrarna nedför, innan du värms upp igen av farten.

Nedfarten tar vanligtvis 45–60 minuter, beroende på tempo. Händerna blir trötta av den konstanta inbromsningen, och benen arbetar för att hålla cykeln stabil genom kurvorna. Det är inte tekniskt krävande på samma nivå som en singletrack-nedfart, men det kräver full uppmärksamhet hela vägen ner.

Nere i Vinschgaudalen igen skiftar landskapet karaktär på några kilometer. Äppelodlingar ersätter den nakna klippan, luften blir varmare, och vägen blir bredare och lugnare medan ni rullar vidare mot Merano. Det är en av de tydligaste övergångarna på hela Trans Alp — från högalpint till dalklimat på under en timme.

Vilken kondition behöver du?

Frågan vi oftast får är en variant av: är jag stark nog för Stelvio?

Det är fel fråga. Stelvio handlar mindre om styrka och mer om uthållighet. Du behöver inte kunna trampa höga watttal — du ska kunna hålla ett jämnt, måttligt tempo i tre till fyra timmar utan att bryta ihop längs vägen.

En användbar tumregel: kan du hemma cykla en stigning på 10–12 kilometer med ett snitt omkring 6–7 %, utan att det känns gränsöverskridande, har du grunden. Det blir inte lätt — det blir aldrig lätt — men det ligger inom räckhåll.

Kommer du hemifrån på havsnivå och möter Stelvio utan någon form av anpassning, märker du höjden mer än om kroppen redan haft några dagar i bergen. Det är en av anledningarna till att Trans Alp är byggd som en gradvis upptrappning — två lättare etapper innan Stelvio kommer på dag fyra, så att kroppen redan känner lite till höjden, och benen har hittat en rytm innan den stora dagen kommer.

Det är också värt att vara ärlig om att du möter Stelvio med två hela etapper och drygt 3 600 höjdmeter från Füssen och Imst redan i benen, plus en förmiddags cykling över Reschenpasset ovanpå det — inte med färska ben från en parkeringsplats vid Prato. Det gör dagen tyngre än siffrorna för själva klättringen ensamma antyder. Det är också därför vilodagen ligger där den ligger, direkt efter Stelvio, och inte tidigare i veckan.

Så passar Stelvio in i Trans Alp

På Trans Alp Gravel ligger Stelvio på dag fyra, etappen från Nauders till Merano. Förmiddagen bjuder på högalpin utsikt över Reschensee, innan en lång nedfart in i Sydtyrolen. Härifrån lägger Explorer-rutten till själva Stelviopasset, medan Adventure-rutten samma dag håller sig lägre — 90 kilometer och 1 000 höjdmeter mot Explorer-ruttens 125 kilometer och 2 200 höjdmeter.

Oavsett vilken rutt du väljer den dagen väntar en hel vilodag i Merano efteråt. Det är ingen slump. Veckan är upplagd så att den tuffaste etappen följs av en dag då benen kan återhämta sig, innan resan fortsätter söderut mot Trentino och Gardasjön.

Resan körs guidad eller på egen hand med GPS-rutter, med erfarna guider och en stödbil som följer rutten hela vägen — även upp och ner för Stelvio. Du behöver inte klara dagen ensam, men du ska ha benen och huvudet med dig när kurvorna börjar komma tätt.

Vill du veta mer om hur våra resor är upplagda kan du läsa om konceptet eller kolla om nivån passar dig. Har du frågor om Stelvio-etappen specifikt hittar du fler svar på vår FAQ-sida.

Vi ses på Stelvio.