Mat och dryck under de stora klätterdagarna på gravel i Alperna
På fjärde morgonen av en Trans Alp-vecka – vår cykelsemester i Alperna från Bayern till Gardasjön – någonstans kring den trettionde av Stelvios 48 numrerade hårnålskurvor kan man oftast se vem som åt ordentligt vid frukosten och vem som inte gjorde det. Det handlar inte om tempot – nästan alla rör sig långsamt där uppe, för nästan alla bör göra det. Det handlar om vem som fortfarande pratar. Den välmatade cyklisten kommenterar utsikten, räknar stenmarkeringarna vid kurvorna, har andan kvar för ett skämt om lutningen. Den undermatade gick tyst några kurvor tidigare, stirrar på åtta meter väg framför framhjulet och har slutat svara på frågor som kräver mer än en nick. Benen är inte slut. Bränslet är det, och på en stigning så här lång spelar den skillnaden större roll än nästan var som helst annars.
Att äta för en vecka alpin gravel är ett annat problem än att äta för ett enskilt hårt pass, och ett annat än att äta för en het, platt vecka någonstans som Karoo. Stigningarna är längre och mer uthålliga än de flesta cyklister har övat på att äta under. Temperaturen svänger kraftigt, två gånger om dagen, mellan dalvärme och kyla på passhöjden. Och allt sker i en vecka där belöningen för en bra etapp är en etapp till i morgon, med bara en vilodag – i Meran – att ta igen det du gjort fel tidigare. Det här är en guide till att äta och dricka just för det: de långa alpina stigningarna, de kalla nedfarterna som följer och de ackumulerade kraven från fem cykeletapper under en korsning av fyra länder. Den kompletterar vår bredare guide till kost på en gravelresa, som går igenom de allmänna reglerna för mat under flera dagar i rad; här zoomar vi in på vad som ändras när vägen går uppåt i nittio minuter åt gången och luften blir tunn och kall där uppe.
Vad en alpin klätterdag faktiskt kräver av dig
Korsningen Trans Alp Gravel går på åtta dagar från Füssen i Bayern till Riva del Garda vid Gardasjön, med fem cykeletapper, en vilodag i Meran och mellan 8.000 och 9.200 meters stigning under veckan, beroende på vilket ruttalternativ du tar varje morgon. Siffran är ärlig men något missvisande ensam, för den är inte jämnt fördelad. Dag tre klättrar 1.980 m från Imst till Nauders. Dag fyra – Nauders till Meran – har 1.000 m på Adventure-rutten eller 2.200 m på Explorer-rutten, som lägger till Stelviopasset. Dag sex, direkt efter vilodagen, kräver ytterligare 1.900 m från Meran in i Trentino. Tre av de fem etapperna gör det mesta av veckans verkliga arbete, och två av dem kommer i följd innan du fått någon vila alls.
Det som gör en sådan etapp annorlunda än en hård dag hemma är inte den totala stigningen – många cyklister har tagit 1.900 eller 2.000 meter på en dag någonstans som är plattare och förlåtande. Det är insatsens form. Ett gravelpass hemma är oftast en serie kortare insatser med återhämtning emellan: en stigning, en nedfart, en platt sträcka att äta och landa på. Ett alpint pass erbjuder inte den rytmen. När du väl har gett dig på Stelvios norrsida är du inne i en uthållig insats på 60 till 90 minuter, nästan utan någon plan sträcka att återhämta sig på, på höjd, med lutning som sällan sjunker under det som håller pulsen uppe hela vägen. Just det sammanhängande kravet har de flesta cyklister aldrig övat på att äta igenom, och därför kan en cyklist som klarar ett vanligt hundrakilometerspass utan problem ändå köra på tomt på ett pass som bara är en bråkdel så långt.
Äta innan stigningen börjar, inte när du är inne i den
Det största enskilda misstaget på en stor alpin dag är att se stigningen som tillfället att börja tänka på mat. När lutningen på allvar sätter igång har dina möjligheter smalnat av och marginalen för fel har krympt.
Börja med frukosten. På varje etapp som har en stor stigning: ät en ordentlig, kolhydratrik frukost ungefär 1,5–2 timmar innan du rullar ut – gröt eller müsli, bröd, ägg, frukt, och kaffe om det är din vana. Det här är ingen bonus en dag som Nauders–Meran; det är grunden som hela etappen vilar på, för du vill komma till foten av stigningen med full tank, inte en halvtom som du hoppas fylla på undervägs. Frukosten ingår varje morgon på resan, och hotellen längs rutten dukar upp precis det generösa, kolhydratrika bord som en stor klätterdag kräver – uppgiften är helt enkelt att äta tillräckligt av det, vilket är lättare sagt än gjort när nerverna inför dagen kan dämpa aptiten.
Se sedan anfarten till stigningen som din sista bekväma chans att äta fast föda. På vägen in mot ett långt pass är vägen fortfarande svagt kuperad eller platt nog att äta en fylld macka, en banan, en ordentlig tugga av något – gör det här. När du väl är inne i en lång serie hårnålskurvor har magen mindre blod över för matsmältningen och andningen gör tuggandet besvärligt, så fast föda blir svårare att hantera just när du kanske känner för att ta fram den. Cyklister som väntar tills de är tre kurvor från toppen med att komma ihåg att de inte ätit på nittio minuter är de som blivit tysta vid kurva trettio.
Dagen som betyder mest: Nauders till Meran
Om det finns en etapp att planera sin mat kring är det dag fyra. På Adventure-rutten är den relativt avgränsade 90 km och 1.000 m, med högalpin utsikt över Reschensee före en lång nedfart in i Sydtyrolen. På Explorer-rutten är den 125 km och 2.200 m – nästan dubbelt så mycket stigning som Adventure-linjen – eftersom den lägger till Stelviopasset, som stiger till 2.758 meter, det högsta asfalterade passet i de östra Alperna, före samma långa väg ner till Meran.
De extra 1.200 metrarna ligger nästan helt i en enda sammanhängande insats, och det är värt att äta för den på dess egna villkor i stället för att vika in den i din allmänna dagsplan. I praktiken betyder det: ät ordentligt kring Reschensee innan själva stigningen börjar, eftersom anfarten fortfarande ger plats för fast föda; byt till geler, energigodis eller kolhydratdryck när du väl är inne i de uthålliga hårnålskurvorna, och sikta på små, täta intag var 15–20:e minut i stället för en stor måltid som du hoppas ska bära dig till toppen; och spara inte – det är precis den insats som intervallet “40–70 g kolhydrater per timme” i vår allmänna kostguide är byggt för, och på en sammanhängande stigning på 60–90 minuter vill du ligga nära det övre intervallet, inte det nedre.
Grusets högsta punkter på den bredare korsningen ligger i regel mellan ungefär 1.800 och 2.500 meter, så dag fyra är inte den enda etappen där höjden är en verklig faktor – men det är där kombinationen av höjd, uthållig lutning och avstånd från följebilen är tydligast. Explorer-cyklister på den här etappen kan vara längre från hjälp än någon annan dag på veckan, vilket är ännu en anledning att komma till foten av Stelvio redan väl laddad i stället för att planera att ta igen det på vägen.
Äta för kylan, inte bara för insatsen
Det är lätt att tänka på mat enbart som energiförbrukning – klättra hårt, förbränn mycket, ät mycket. På en alpin korsning finns ett andra krav som är lika verkligt och långt oftare ignorerat: att hålla sig varm.
Klättring skapar sin egen värme. Hur kall luften än är håller en uthållig insats uppför ett pass dig behaglig, ibland obehagligt varm, eftersom musklerna producerar värme snabbare än vinden hinner föra bort den. Nedfart tar bort den mekanismen helt. I samma ögonblick du passerar passhöjden och börjar rulla ner slutar du producera värme genom ansträngning, precis när vindkylan från att röra sig snabbt är som värst – och på Stelvios nedfart mot Meran är det långt ner, i hög fart, från en kall, stilla topp in i Sydtyrolens värme. Resans egna ruttanteckningar är rakt på sak om spannet det skapar: temperaturen svänger från 5 till 25 °C på en enda dag mellan dalens etapper och de höga passen, och lufttemperaturen sjunker ungefär 6–7 °C för varje 1.000 meters stigning, ovanpå vad vinden gör.
Den praktiska lösningen är att äta innan du börjar rulla ner, inte efter att du redan frusit. En tät bar, en fylld macka, vad du nu har kvar i tröjfickan – uppäten vid toppskylten, före nedfarten, i stället för sparad till “när du blir hungrig”. En kropp som är kall och tömd förbränner bränsle bara för att hålla kärntemperaturen, ovanpå vad själva cyklingen kräver, och det är mycket svårare att äta bra när händerna är stela och tänderna skallrar vid ett kafé i Meran än det hade varit två minuter tidigare på 2.758 meter med varma ben och en fungerande hjärna. Det är samma logik som i vår packlista för Alperna – lagren och maten löser samma problem från två olika håll, och ingen av dem räcker ensam.
Höjd, aptit och varför du måste äta även när du inte känner för det
Höjden gör något ofördelaktigt med många cyklister: den dämpar aptiten. Det är en välbeskriven, i regel mild effekt på de måttliga höjder som rutten når – de flesta märker den som en vag motvilja mot att äta snarare än verkligt illamående – men det är precis fel ögonblick för aptiten att tystna, för det här är dagarna då du förbrukar mest energi på hela veckan. Lösningen är enkel i princip och lätt att glömma i praktiken: ät efter schema, inte efter hunger. Om du väntar på att få lust att äta på 2.400 meter en kall morgon kan du vänta tills det är för sent för att spela någon roll.
Samma höjd som dämpar aptiten ökar också hur mycket vätska du förlorar bara genom att andas hårt i sval, torr bergsluft – ovanpå det du förlorar genom svett. Det är en andra, tystare anledning till att cyklister kan komma till ett pass mer uttorkade än temperaturen ensam antyder; en sval dag känns inte som en dag man behöver dricka hårt, och den instinkten är värd att övertrumfa på de större stigningarna. Höjdsjuka i sig är ovanlig under 3.000 meter och rutten stiger så gradvis att det sällan är ett problem – den praktiska frågan för nästan alla cyklister är helt enkelt att aptit och törst tyst underrapporterar vad kroppen faktiskt behöver, inte akut höjdsjuka.
Äta dagarna på var sida om Stelvio
Dag fyra får uppmärksamheten, men dag tre och sex kräver något liknande och är lätta att underskatta just för att de inte har ett berömt pass kopplat till sig. Dag tre, Imst–Nauders, klättrar 1.980 m – faktiskt mer än Adventure-rutten på dag fyra – och bygger stadigt upp mot trelandshörnet där Österrike, Schweiz och Italien möts nära Nauders, och den kommer innan du fått någon vila alls. Dag sex, Meran–Tuenno, klättrar 1.900 m tillbaka upp på höjd genom Trentinos vinland, direkt efter vilodagen – på ben som haft en dag ledigt men i en kropp som inte nollställt det ackumulerade bränsleunderskottet från de första fyra etapperna.
Den andra punkten är den cyklister oftast missar. En vilodag återställer dig; den raderar inte automatiskt en veckas undermatning. Om dag två till fyra åts bra och sömnen togs ordentligt skickar vilodagen i Meran – termalbad, kafékultur, god mat, en valfri lugn tur – dig in i dag sex riktigt påfylld. Om den första halvan av veckan körde med ett tyst underskott räcker inte en ledig dag för att fullt ut täcka det, och då kan dag sex med sina 1.900 m kännas tyngre än dag tre med sina 1.980 m, av skäl som inte har med konditionen att göra. Använd Meran på rätt sätt: ät gott, vila ordentligt och se det som veckans verkliga återställning i stället för en dag att se sevärdheter på tom tank.
Vätska på de höga etapperna
Enbart vatten är inte hela svaret en sval alpin dag, lika lite som en het, trots att instinkten att dricka mindre när det är kallt är stark. Du svettas fortfarande hårt på en uthållig stigning, och du förlorar extra vätska genom andningen i den torra bergsluften, så elektrolyter – framför allt natrium – spelar roll de stora klätterdagarna, precis som i riktig värme. Ha elektrolyter i minst en flaska på varje etapp med ett stort pass, drick efter schema i stället för efter törst (törst är en ännu mindre pålitlig signal på höjd än vid havsytan) och använd lunchstoppet för att återställa flaskorna ordentligt i stället för att fylla på i farten.
Följebilens gratis påfyllning av PurePower-energidryck, tillgänglig de flesta dagar vid lunch, gör mycket av det här åt dig – en sak mindre att planera kring en dag som redan kräver mycket av din uppmärksamhet på tekniska nedfarter och långa stigningar.
Så gör en vecka med stöd det lättare att göra rätt
Allt ovan går att göra på en egenorganiserad resa också, men en vecka med stöd, från hotell till hotell, tar bort mycket av den friktion som får alpin kost att gå fel från början. Frukost ingår varje dag på resan, ett riktigt kolhydratrikt bord byggt för cyklister som står inför en stor etapp, inte något du måste handla eller hoppa över när ett hotells utbud är tunt. Följebilen möter gruppen de flesta dagar vid lunch, där du kan fylla på din PurePower-energidryck gratis och köpa bars eller energigodis om du fått slut, och den bär ditt bagage från hotell till hotell, så att ett eget förråd av de geler och bars din mage litar på följer med utan att göra cykeln tyngre. Middag ingår sex av sju nätter, inklusive återhämtningsmåltiden efter båda veckans största klätterdagar, och vilodagen i Meran ger hela veckan en verklig mittpunktsåterställning i stället för att kräva att du pressar rakt igenom.
Det som förblir ditt jobb en klätterdag är disciplinen: att äta efter plan i stället för efter hunger, särskilt när höjden börjar dämpa aptiten; att äta på anfarten till ett stort pass innan lutningen gör fast föda besvärlig; och att äta innan du åker ner, inte efter att du redan frusit. Inget av det kräver ett stödteam – det kräver att du bestämmer dig, innan du når foten av Stelvio, för att äta som om stigningen spelar roll, för på just det här passet gör den det.
Vill du sätta det här i praktiken cyklar vi Stelvio på Explorer-rutten på korsningen Trans Alp Gravel – guidat eller på egen hand, med följebilen som möter dig vid lunch på de höga etapperna och ditt bagage redan väntande i Meran när temperaturen förändrats för andra gången den dagen. Läs så fungerar våra resor för hela bilden av vad som ingår, och titta på nivåerna för att se hur Adventure och Explorer delar upp veckans största klätterdagar.
Frågor vi ofta får
Hur skiljer sig kosten en alpin klätterdag från ett vanligt långpass?
Stigningarna är längre och mer uthålliga – Stelvio-alternativet på dag fyra är en sammanhängande insats på 60–90 minuter, högt upp på dagens 2.200 m – och de ligger mitt i en vecka där du ska klättra igen i morgon. Den kombinationen gör att du inte kan äta för att överleva en stor insats och återhämta dig under en vilovecka efteråt, som du kanske kan efter ett enskilt motionslopp. Du måste äta för att vara stark igen vid frukosten, fem dagar i rad, med bara en vilodag i Meran som hjälp att ta igen det du missat.
Vad ska jag äta före och under Stelvio-stigningen?
Börja dagen riktigt mätt – en ordentlig, kolhydratrik frukost, ätit med god tid att smälta innan du rullar ut från Nauders. Under själva stigningen är de nedre sluttningarna din sista lätta chans att äta fast föda, eftersom en jämn hårnålslutning lämnar lite utrymme att tugga; därifrån får du luta dig mot geler, energigodis eller kolhydratdryck, lite och ofta i stället för att spara maten till toppen.
Påverkar höjden hur mycket jag behöver äta eller dricka?
Ja, på två sätt som är bra att känna till. Många cyklister upplever att aptiten verkligen dämpas över ungefär 2.000 meter, vilket är olyckligt på just de dagar du förbrukar mest energi – lösningen är att äta efter plan, inte efter hunger. Och den kalla, torra luften på höjd ökar hur mycket vätska du förlorar bara genom att andas hårt, utöver det du svettas, så du kan vara mer uttorkad vid ett pass än temperaturen ensam antyder.
Hur äter jag för kylan på nedfarten, inte bara för stigningen?
Ät något innan du börjar rulla ner, även om du inte är hungrig på toppen – nedfart ger inte den kroppsvärme som stigning gör, så du fryser och förbränner bränsle för att hålla värmen just när du slutat producera egen värme genom att trampa hårt. En tät energibar eller en fylld macka som du äter på toppen av Stelvio gör mer nytta på vägen ner mot Meran än den hade gjort på vägen upp.
Vad bidrar resan med för att hjälpa mig äta rätt de stora dagarna?
Frukost varje dag, en ordentlig hotellfrukost byggd för cyklister; följebilen som möter gruppen de flesta dagar vid lunch, där du kan fylla på din PurePower-energidryck gratis och köpa bars eller energigodis om du vill; middag sex av sju nätter, inklusive en riktig återställning i Meran efter veckans två tuffaste etapper; och en följebil som bär ditt bagage från hotell till hotell, så att ditt eget förråd av cykelmat följer med dig i stället för på din rygg.
Planerar du en egen gravelvecka?